Bobby

Ingen är snällare än Bobby Wratten. Han är min tröströst. När han sjunger kan ni släppa ut mig i rymden, flytande bort i evigheten, och jag blir inte rädd. När Bobby Wratten sjunger "some men are such fools". När Bobby Wratten sjunger "you need never be alone". Eller när Bobby Wratten sjunger:


I NEVER WANT YOU TO FEEL AGAIN
THE WAY YOU DID IN YOUR SAD STORIES
I WANT TO TAKE EVERY BAD THING
TAKE IT AND CONSIGN IT TO HISTORY


Och jag sitter på 3:an. Klockan är tjugo minuter över sex på morgonen. Stockholm är fortfarande svart. Jag är på väg till jobbet. Jag är inte särskilt bra på mitt jobb. Jag lär mig fortfarande. Vissa dagar går det bra. De flesta dagar kunde det gått mycket bättre. Det är frustrerande. Det gör ont i magen. Allt ansvar. Men när Bobby Wrattens röst håller om mig vet jag att jag kommer ta mig igenom det här. I maj i år släpptes Trembling blue stars sista EP. Jag får klumpen i halsen. Klumpen krossat hjärta som kroppen vill pressa bort från kroppen. Som ett avslutat förhållande. Inga nya sånger att upptäcka och lyssna på repeat tills jag kan varje trumslag. Och ändå alla gamla sånger att återupptäcka.