De polska byggarbetarna skrattar åt mig på bussen varje morgon. Sen kliver de av vid Wallingatan. Jag har en röd toppluva, är utkläd till Bo Vilhelm Olsson och hoppas liksom han försvinna från den här staden snart. Jag går av vid Sabbatsbergs Sjukhus. Jag är livrädd för Sabbatsbergs Sjukhus. Sabbatsbergs Sjukhus förvrider själen på goda människor. Ingen kan gå därifrån med samvetet i behåll. Igår kom en undersköterskeelev till avdelningen som faktiskt pratade MED patienterna. Det var fantastiskt att se. Men snart är väl även han förtappad.