Det verkar som om cancern är här för att stanna. Någon gång kommer jag alltså bli pappalös. Av min pappa har jag ärvt mitt vemod och min ältan samt min stundtals totala bekymmerslöshet. Min pappa är min pappa. Kanske är han även din pappa. Kanske har vi samma pappa. Vi har ändå varsin relation till vår pappa. Dessa relationer är ojämförbara. Pappa älskar oss lika mycket fast han viskar i mitt öra att han älskar mig mest. Han viskar bergis i ditt öra också. Sån är nämligen pappa. Snart ska han dö. Snälla låt honom dö värdigt.

Jag skulle vilja skriva patientjournal såsom jag skriver skunkdagbok. Särskilt omvårdnadsdiagnoser skulle jag vilja formulera mer själsligt. T.ex. vill jag skriva om patienten är söt, snäll, trevlig, bor i bostadsrätt, behöver extra uppmuntran r/t lite lessen. Negativa saker vill jag överhuvudtaget inte skriva om och det gör jag heller inte. Om patienten har högt blodtryck negligerar jag det. Om jag tar blodtrycket på en patient och det är t.ex. 160/100 så säger inte jag OJ det var HÖGT. Jag gör som den där läkaren som var på teveserien "Husläkarna" som sa att alla patienters blodtryck var alldeles strålande oavsett siffror. Jag tycker nämligen det är så trist när patienten till och börja med var arbetslös, sen blev sjuk, sen inte fick någon sjukförsäkring längre, att dessutom börja klanka ner på blodtrycket. Ett stabilt blodtryck skulle ju kunna vara en källa till tröst. Även temperatur, b-glucos och syremättnad kan vara saker att hurra för i en annars så nedstämmande vardag. Du har visserligen cancer men hej vilken fint b-glucosvärde.

Idag var jag med på en operation. Det var kul!! Mkt blod!!