Om farmors mor sa man att hon aldrig log. Hon låg med bruten lårbenshals i kökssoffan i tio år. Sen dog hon. Långt innan lårsbenshalsen brast hade hjärtat hennes brustit. Tre män bar skulden till detta: Mannen som hon inte fick gifta sig med, fadern som inte lät henne gifta sig med mannen som hon ville gifta sig med och mannen som hon istället tvingades gifta sig med.

Hennes äldsta dotter, farmors syster, hade två karlar som det talades om men blev aldrig gift. Istället tog hon hand om sin mamma i kökssoffan. Om farmors syster sa man att hon ringde alla släktingar en gång om dagen. Med andra ord, man sa att hon var lite jobbig. Trots detta tog pappas syster, min faster, över beteendet att ringa alla släktingar en gång om dagen. Det gjorde hon efter att hon ärvt farmors systers alla pengar och tillhörigheter, inklusive kökssoffan där farmors mor bittert låg och dog.

Min faster fick en stroke när hon var 29 år. Hon var precis färdigutbildad psykolog och hade flera älskare. Alla lämnade de henne pga hemipares och afasi. Varje sommar tillbringade min faster i stugan där farmors mors kökssoffa stod. Hennes kärlek till denna soffa, där hon själv varje sommarnatt sov, motbevisar kanske min teori om de olyckliga kvinnorna; denna släktförbannelse. Alla fotografier hon värnade om tyder på någon slags idyll. Idag bor min faster på ett ålderdomshem. Hon har gett bort stugan och soffan till sin bror, min far.

Jag har tassat runt kökssoffan i en vecka. Jag har mummlat för mig själv: Om henne sa man att hon aldrig log. Min största rädsla har alltid varit att få denna stuga testamenterad till mig. Jag har tänkt, att om det någon gång sker, blir jag nästa på tur i släktförbannelsen.